Utmaningen: 30 mil på el i polarkyla med 14 ton järnmalm på flaket

Att klara att elektrifiera tunga transporter är en viktig nyckel till klimatomställningen, men är det ens möjligt i Norrbottens karga klimat?

Litiumbatteriet i Volvos helelektriska lastbil har en kapacitet på 264 kWh.

Lastbilar och bussar står för en stor del av CO2-utsläppen från transportsektorn i Europa. Att minska utsläppen är en av de stora utmaningarna om målet i Parisavtalet ska kunna hållas och de flesta är överens om att elektrifiering är en av de tekniklösningar som måste till.

Vintern 2021 genomförde Volvo Lastvagnar, ABB och Vattenfall tillsammans med gruvbolaget Kaunis Iron samt Wist Last och Buss ett test för att prova gränserna för det möjliga. Skulle det gå att ersätta de normala dieseldrivna transporterna av slig, det vill säga finmalen järnmalm, från järnmalmsgruvan i Kaunisvaara till omlastningsstationen vid malmbanan, med elektriska lastbilar? Vad skulle krävas? Och vad händer när kvicksilvret sjunker ner mot 30 minus?

280 kilometer i polarkyla
Testet startade i februari och pågick i fyra veckor. Uppgiften var att köra en fullt batteridriven Volvo FMX från hemmabasen i Junosuando till gruvan i Kaunisvaara för att sedan lossa lasten i Pitkäjärvi där malmen lastas på järnväg för vidare transport till Narvik. Hela rundan är en tur på 28 mil som normalt trafikeras med dieseldrivna fordon.

Vattenfall medverkade genom sin tjänstelösning Power-as-a-Service, vilket inkluderade installation, drift och säkerställande av laddstationernas funktion. Vattenfall var även elleverantör i projektet.

Så hur gick det? Vi talade med Lino Martino, en av lastbilsförarna som rattade elfordonet i polarvintern:

– Det har gått över förväntan måste jag säga. Det fungerar ju med el och även om det var en nackdel med de laddstopp vi måste göra så kunde vi köra hela sträckan, varav 14 mil med 14 ton slig på flaket, från gruvan till omlastningsstationen, och sedan tillbaka igen. Och till och med i kylan som vi får här uppe på vintern. Vi hade -32 grader som mest. Men då blev det kallt, trots skoteroverallen, säger han.

Tyst och vibrationsfri körning
Inte minst var körupplevelsen överraskande bra:

– Ellastbilen är på många sätt likvärdig med den jag kör i vanliga fall, samma typ av hytt och så vidare, bara ännu enklare att köra, det är bara en knapp för fram och back. Och den här bilen är ju så tyst, man hör inte motorn. Inte ens när den ansträngs, bara däcken hörs. Och vibrationerna är också mycket mindre än med en diesel. På så sätt är det en klart skönare arbetsplats.

Utan tvekan finns det fortfarande utmaningar som behöver lösas. En sådan är räckvidden. Lastbilens batteribestyckning sätter gränsen och i det här fallet behövde man ta paus för att ladda lastbilen både vid gruvan och vid omlastningsstationen för att inte riskera att bli stående på vägen.

Eltransporter här för att stanna
Även om testperioden nu är slut är Lino Martino säker: elektrifierade transporter kommer att ta över, förr eller senare.

– Redan nu arbetar man med bättre batterier och kraftfullare laddning. Här uppe ställer kylan till med problem men det finns ju även andra tekniska lösningar, till exempel kan kanske luftledningar vara en metod. Och eldrift skulle fungera utmärkt för anläggningsbilar där man kör korta sträckor. Om vi ska kunna få ett fossilfritt samhälle behövs elektriska transporter. Jag är övertygad om att tekniken kommer att utvecklas inom en snar framtid. Det är faktiskt så det kommer att bli, säger Lino Martino.

Läs mer om hur Vattenfall bidrar till att elektrifiera transportsektorn

www.vattenfall.com

  Mer information…